Ny blogg...

Vet ni?
Ibland skulle jag vilja ha en helt annan blogg. Där jag kan skriva allt. Precis allt. Som det är. Livet. Nu.
Om livets jävlighet - mina tillkortakommanden, min deppighet, min ångest.
Om hur otroligt ensam jag känner mig i föräldrarollen.
Hur jag gråter i förtvivlan för att jag kanske gör fel - och förstör. 
Hur vanmäktigt jag strider och försöker stå stark utan en aktiv pappa till tonårsbarnen..
Hur liten jag är inför allt jag måste ansvara för.
Hur jag ska klara ekonomin om mitt frilansliv går om intet. 
Hur fruktansvärt annorlunda jag blev mot det jag drömde. 
Hur jag egentligen mår.
Hur mina funderingar går över livet - på riktigt . Mycket av det väller över hit till bloggen, det gör det. Men mitt riktiga jag är inte här.
Det här är en anpassad blogg - (barn och familj läser) dock är det för mig en älskad blogg!!

Jag njuter så enormt av er - alla finingar därute.
Ni ger mig så otroligt mycket - ni gör skillnad, det ska ni veta. Det gör ni.

Är så glad att ni läser - kommenterar, tar del av, och finns i mitt liv. Det är viktigt.
NI är viktiga. Ni kanske inte heller lägger ut ert liv på bordet  - av olika anledningar - men jag uppskattar så otroligt att få dela era ord, er vardag och era känslor!

Ba'sånivet. Typ.
Så det jag ville säga egentligen är nog att - jag gillar min blogg, jag behåller den. Jag blir lite ärligare - för min egen skull.
Lustigt, hur blogginlägg lever sitt eget liv - och bestämmer hur orden ska falla.

Hm... jomenserru.
Så är det.
Så
är
det.

Götet å helgen i stort... och det där jädra SJ....

Fina Mamma, födelsedagsbarnet 95-åriga Nanna och min älskade moster!

En finfin helg. Den kallaste jag upplevt i Göteborg i november. Huvva - över 12 grader minus, snö och elände. Tack o lov har min finaste moster och morbror en härlig täljstensspis där det sprakade, doftade och värmde dygnet runt :) Möttes av glögg å pepparkakor med ädelost -  tunnbröd med skagensallad till förrätt, lammstek, kantarellsås och potatisklyftor till varmrätt - mullig Rioja till...
Å så prat, kramar, skratt och gråt. Högt och lågt - snack om allt och inget.
Dagen efter åkte vi till Nanna - min fina mormor. Hon var ovanligt pigg - och kände nog igen både min mamma och min pappa. Och tittade så lyckligt på de barn som var med. Dom såg hon oavsett. Vet inte vad det är med barn - men jag tror att det är något med deras renhet, deras blick. Något som gör att både små barn och äldre lätt dementa söker deras blickar.
Vi hade kinamatsbonanza - härligt! Mat överallt - läsk och vatten - och sen lite kladdkaka och glass. Duka upp i dagrummet på Hammarkullens servicehus.
Och få rätt sköna insikter. Och rätt vidriga insikter.
En dag kommer mina barn kanske att komma till ett liknande hem. Med kinamat, servetter, barn och barnbarn. Och jag kanske sitter där i en rullstol - borta från världen - fast då och då närvarande.
Och framför allt kanske:
En dag väldigt mycket snarare kommer jag att åka till min mamma eller pappa. Till ett hem - och duka upp i dagrummet. Putta in rullstolen, och säga:
-Hej mamma!
..och inte få en blick tillbaka.

Ser inte fram emot den dagen. Om den kommer.
Dock var det en fin stund. Dotera och kusindottern sjöng lite julsånger - och Dotera spelade lite på pianot som stod där. Maten var god. Mormor var ovanligt pigg. Och vi tog oss hem i snörök och iskyla.
Väl hemma hos moster igen, blev det drink, ostbricka, gamla videofilmer och prat.

Och idag tog oss tåget hem till Stockholm - eller tja... Skulle ta oss. Vi är inte hemma än.
Tåget skulle gå 16.42 från Göterborgs C.. när vi kom var den nya tiden 17.35. Vi hittade några utkylda bänkar att sitta på en bit ifrån spåret. Jag smög mig iväg till informationstavlan efter en halvtimme. Okey - tåget ska gå 17.55 istället... grrrr.

Vi kom iväg 18.10. Jippi!
Bara för att en stund senare fastna i Falköping. Länge. Snö på växlarna...

Vi skulle varit framme 19.50 i Stockholm. Nu är beräknad ankomsttid 22.20 ungefär. Men jag vågar inte hoppas på ens det.
Nåja. Bistron är öppen. Dotera  - vid något sånär gott humör. Bara en aning småsur för att hon inte får ha min telefon typ hela tiden (här vill nu Dotera göra ett eget litet inlägg) Varsågoda:
.... :( JAG VILL HAAA MAMMAS MOBIL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAAAAAAAAAAG HAR TRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okey. Men vi mår finemang. Mamma och pappa sitter i första klass och har lagom tråkigt och fryser. Tror jag skickar dit Dotera med lite bulle åt dom snart.

Hörni? Hoppas adventen har varit ljuvlig. Jag ska snart in och tanka kärlek och uppdateringar hos er!

Grattis mormor 95 år!

Har landat i ett snöigt och soligt Göteborg. Njutit av hemma-hotellfrukost efter en skön prat- och matkväll i går.
Nu åker vi och firar min mormor - och ska titta på alla generationer.
Nanna - Monica - Nica - Dotera! Det är faktiskt helt fantastiskt. Fyra generationer kvinnor i samma rum.

Vad mormor ville ha till mat?
Hämtmat från kinakrogen.

(ja, det är vad hon brukade vilja ha - det vet vi. Hon är väldigt dement, fast mår bra)

Hoppas ni har en fin helg allihop.

Mormor Nanna för 15 år sedan - tillsammans med älsklingsmoster Inger!

Nu drar jag, Dotera, mamma, pappa, moster, morbror, kusin, kusins fru, och två kusinbarn!

Nummer tre - dina föräldrar...

Mamma... Pappa...
Ja, var ska jag börja?
Jo – nu vet jag. (och ja - det här blir nog också långt – hämta kaffe- eller surfa nån annanstans)
Min mamma Monica var tio år. Bodde i en gammal härlig lägenhet i Göetborg – med en mamma (mormor Nanna) som var sjuksyster och en pappa (morfar Beppe) som var vid järnvägen.

En dag i skolan frågar min mammas lika gamla väninna om hon har lust att typ , spana in en kille som flyttat in i hennes port. Uppenbarligen tycker hon att den här killen är något att spana in. Han är hela elva år – och enligt henne rätt snygg.

Mamma ställer upp. Står lagom ointresserat snyggt bakåtlutad vid porten och väntar på eftermiddagen efter skolan.
Där kommer han. Jan. Min blivande pappa.
Vet inte om första mötet var nån egentlig hit – för mamma tog en titt och sade:

-Äh, va la’ inget vidare å titta på.

(kan möjligtvis vara en efterkonstruktion – för jösses, han var snygg redan då – ja, mamma också. Två pinglor som drogs till varandra)

Nå – dom fanns i varandras närhet. Sågs i samma gäng då och då – kollade in varandra..

Och när dom var 15 och 16 år gamla började dom kila stadigt.

Pappa var en charmör, en toksnygg, briljant intelligent och kanske en ”bad boy” enligt den tidens ramar. (och här snackar vi 50-tal)

Mamma, ansvarsfull, mörk, ljuvligt vacker – extremt klok och med en djup empati.

Pappa släpptes in i familjen. Med öppna armar. Nanna sade:

- Hej, jag är Monicas mamma. Välkommen! Hungrig? (ni känner igen greppet? ;) )

Han lärde sig att älska svampstuvning, trots att han avskydde det. Han lärde sig fyra ackord på gitarren av min mammas mamma (tack älskade mormor!)
Och jag tror att min pappa fick en familj som älskade honom precis som den han var.

Min vackra mamma sjöng i kör – och ägnade sig åt kyrkliga aktiviteter. (Jajamän!)  Hon gick så långt att hon faktiskt konverterade till katolicismen – bodde några månader i kloster – klev upp tidigt på söndagarna för att gå i kyrkan – och lärde tyska katolska präster att prata svenska . Något som inte kom hemifrån . Min mormor och morfar undrade alltid vafasen hon skulle upp så tidigt på söndagmorgnarna att göra:

- Men, hjärtat lill - det e ju sönda' - Sa du inte sova, flickunge?

Men mamma var en sökare. Det tror jag pappa också var. Han stack till New York som kaptensuppassare (med fejkat leg) – och har berättat om resor där det gungade så att varje promenad till kaptenshytten blev antingen en bergsklättring eller en pulkafärd – med en silverbricka i handen. Där fick han även gå på storbandsjazz – och höra några förmågor som han avgudade.

Mamma var aktiv i föreningar - var språklärare, jobbade på televerket, och blev gravid med min bror när hon var 19 år. Pappa och hon gifte sig i Katolska kyrkan i Götet 1960.
Dom är gifta än i dag. Ja, ni kan räkna själva - eller vafan – jag gör det åt er - 50 år! Femtio år!

På gott ont, ladies and gentlemen. Som alla äktenskap. Och dom har haft en stor, alldaglig, helt unik och rik livsresa. Som alla.

Men tänk er ändå. Att ha levt ihop med samma person man kollade in i en port i Göteborg när man var 10-11 år.

Av pappa har jag fått ett extremt analytiskt sinne, en ren stark röst och musikalitet, en lätt dryghet och en vilja att kunna allt!

Mamma har försökt att ge mig det godaste hjärta som finns, en empati för allt som lever , hon har gett mig min tokklara körröst och ett outsinlig hopp - ett hopp för mig, för framtiden och för alla människor.

Tänk att jag valde just er som föräldrar! Vilken tur jag hade. Tack

Tack för att ni är.

Måndagen..

..bjöd på dokuspeakning om feta människor (varför väljer dom alltid mig som röst på dom...hmmm?)
Efteråt gick Dotera och jag på libanesisk restaurang -och valde meny med 16 varma och kalla rätter. Pilligt, spännande och ja, det mesta var gott. Förutom det som dom envisas att hälla parfym på  - ja, alltså färsk koriander. Kan också smaka som om någon har hyvlat tvål på maten.
Nå, smaken är som ...
Sedan var det dags för kvällens begivenhet. Marina and the Diamonds på Nalen. Ni vet, hon som sjunger i Lindex-reklamen - "I am not a robot".
Det började dock med att vi fick stå och vänta i 35 minuter. Då kommer.......ett förband!
Eh - inte annonserat, men okej. Kul.
Nä.
Ett par från Los Angeles som körde med två datorer - två mikrofoner - samt en projduk bakom med allt från stumfilm till flygande händer. Jag gissar att det kallas för electronica-pop, eller något liknande.
Dotera väste efter en låt:
- Mamma, får jag strypa dom?

När dom fått oss att stoppa in öronpropparna - och spelat ungefär samma låt i 45 minuter - riggades scenen om lite - och äntligen klev ett band upp bakom instrumenten - och så Marina själv.
Udda, musikalisk, eget sound - som en modern Kate Bush ungefär. Och en mycket egen sångröst - spröd och stark på samma gång.
Sevärt! Men efter att ha stått på det hårda golvet i sammanlagt 2 tim och 40 minuter - stapplade vi ut innan det riktigt var färdigt.

Men allt som allt en fin kväll. Och lite udda att vara minst 25 år äldre än alla andra i lokalen. Man kände sig inte direkt urpig och "på" :)

Varm Baklava med glass....

Plutungen :)

Fina Marina!

My first love..

Jag träffade V på Odenplans tunnelbanestation. Kan fortfarande minnas pirret i magen när jag klev av och åkte rulltrappan upp. Skulle han stå där – och hur skulle han se ut? Och maj gadd, hur ser jag ut? Jag fluffade hår – puffade ner jeansen, nöp mig i kinderna - viftade med tårna i mockasinerna. Och sträckte på mig – utan att med en blick avslöja vad jag kände om han stod där.

För det gjorde han allt som oftast.

Historien är lång. (så hämta kaffekoppen eller klicka vidare :))

Jag var ute med kompisar – 16 år gammal. Rumlade runt i stan, hamnade på Sveavägen. Där – i en portal in till en av fastigheterna – får jag ett astmaanfall. (det här var nytt för mig, jag fick min diagnos sent – som femtonåring ).

När jag sitter där – flämtandes, hostandes och halvt panikslagen – kommer det en tjej. En ängel. Hon är vuxen, rolig och framför allt har hon Bricanyl i fickan. Det blev början på en märklig vänskap.

Hon var 21- jag var 16. Fast hur gammal jag var visste hon inte då. Jag var van vid att dölja min ålder. Men för mig var hon Gud – hon var allt. Hon kunde allt. Hon visste allt.

Vi började umgås - jämt.
Hon målade tavlor –åh - jag målade ju också.
Hon sjöng – jag sjöng! Hon skrev dikter – jag fick visa det jag skrev – fick en bekräftelse från någon utifrån.

Dessutom jobbade hon som spärrvakt på Odenplans tunnelbanestation på nätterna.

Jag hängde där vid kuren – delade ut tidtabeller – hjälpte äldre och handikappade genom spärrarna – tolkade när det kom turister- pratade ryska, spanska, och framför allt engelska – kände inga spärrar. Sprang till den fantastiska libanesen i korvkiosken mitt i natten och växlade pengar.
Och så vad det ju V- min första kärlek. Han stod där. Varje kväll. Han stod där med sin kollega och var…ja, för mig var han oåtkomlig.

Han var ABAB-vakt. Men baskern på svaj, bältet i midjan och så leendet. Min väninna kände ju förstås båda grabbarna. Och jag fick hänga på in i fikarummet.

Nå – vi blev ihop. Han var 24 – och jag –  jag var 16.

Han hade förlorat sin pappa som 17-åring. Blev vuxen fort. En omhändertagande, snäll, ansvarsfull kille.
Som trodde att jag var 20 år.
Och som tack och lov inte backade ur när han väl fick facit i hand.
Vi tog nattpromenader, käkade hamburgare, kysstes, lyssnade på Dire Straits.

Jag gick i gymnasiet – så efter skolan på dagarna åkte jag hem, pluggade (baha), åt middag –och tog sen bussen in till Odenplan klockan 10 på kvällen– satt trött och hålögd på Odenplans tunnelbanestation varenda natt  (ja, jisses mamma – det gjorde jag - Tack!) – och tindrade varje gång han kom emot mig. Han slutade klockan 02.00...

Och han smalt in i min familj fint.

Min mamma har alltid tagit emot alla på samma sätt:

-Hej! Jag är Nicas mamma - Välkommen! Hungrig?

Jag fick en säng till i flickrummet. Vi levde där i mitt rum - samt i hans andrahandslägenhet vid Sveavägen. Vi besökte hans släkt i Finland. Vi var ihop i 7 månader.

Sen dog han.

Han var hos en kompis i Vasastan – satte sig i trapphuset och väntade. Räcket brast – och fönstret bakom var inte reglat. Han föll baklänges fyra våningar ner på gården – spräckte bakhuvudet, och avled förmodligen direkt.

Polisen hade ingen att vända sig till. Och V:s kollega (som var med när det hände) visste inget annat råd än att ge mig och min familj som kontakt.

Klockan 23.18 en söndagkväll ringer det på dörren hemma i lägenheten. Jag sitter med en kompis, dricker te – tjuvröker på balkongen.

Poliser står utanför. Jag väcker mamma. Poliserna ger beskedet.

Min värld går sönder.

Jag är sexton år. Vill inte äta – vill inte leva. Vill inte kliva ur sängen.

Jag kom över det. Men – ja. Han var min första kärlek.

Inte Skäringer...

Men jag befann mig 30 meter under jord - 45 som mest, och såg en märklig å konst-ig utställning- klev ner i R1 Sveriges första kärnreaktorhall. En miljö man vill åka tillbaka till med en bra kamera. Rufft, grafiskt - å spöklikt. Och en del väldigt coola men udda robot-utställningar, ja, eller vad man ska kalla det.

Sen åkte vi till stökiga (ja, redan) radhuset å drack vin, åt gryta och pratade sönder oss på ett helt underbart sätt.
Borde väl också lagt in en bild på vår nya tvättmaskin (hurra...) men hoppas att det faktum att det är en NY teknisk pryl- får samboliten att vakna till!

Introduce yourself...

Jag är en kvinna. En kvinna på 46 år. En hel person - barn, sambo, radhus.
Jag är en rätt trasig person. Fast sammansatt. Komplex.
Allt i ett- typ.
Livet började i Uddevalla. (ja, jag brukar säga att jag är född i Göteborg, men näää ) dit mina föräldrar flyttat eftersom min pappa var militär - och skulle jobba för I17.
Hamnade så småningom i Stockholm - som femåring. Pappa behövde flytta igen - för att plugga/undervisa vid Militärhögskolan. Jag började ettan i Gärdesskolan. Minns inte ett skit. Det har präglat mitt liv. Det här att jag inte minns ett skit förrän i 12-års åldern. Gissar att jag antingen förträngt allt pga av hemsk barndom - eller också inte har något att minnas för att allt var liksom myspysbra. Jag är benägen att tro det senare, faktiskt.
Hamnade sen i norrförort. Började i tvåan. Alla andra hade känt varandra sen dagis. Märkligt - men jag kände mig nyinflyttad hela min barndom. Jag var den som kom sist.
Musiken har alltid funnits i mitt liv. Min mormor lärde min pappa fyra ackord (Jesusgitarr, som hon kallade det) Pappa lärde mig och min bror en helg på Åland (där vi haft landställe sen -72) Piano spelade vi också, vi barn. Och sjungit har jag gjort sen jag kunde prata (japp - helt rätt att nynna på : I began to sing long before I could talk) Har somnat till sång och musik så länge jag kan minnas. (och ja, där sträcker sig minnet en aning till) Valde att sitta hemma med mamma och pappa och prata, debattera, sjunga och när jag blev stor nog, ta ett glas vin - i stället för att dra ut på party med mina kompisar)
Blev sångerska i ett band när jag var femton (en historia som kräver ett eget inlägg) - fortsatte vidare med musik - och band. Och mötte teatern rätt sent i livet.
Men då  - då hittade jag rätt.
Sen har jag plaskat runt i branschen i alla möjliga former.
Mötte mina barns far när jag var 26 och han var 45. Han var etablerad skådis, jag fick lärdom - kontakter - och startade mitt eget företag. (hoppade av mitt jobb på reklambyrå)
Nu - vem är jag nu?
Separerad med barnens far sedan några år. Bor nu ihop med Samboliten - gitarrist i bandet. Ungarna (son 17 år, dotter 13 år) bor hos oss på heltid sedan nästan tre år.
Den trasiga delen av mig är en misslyckad sångerska och skådis. Den lyckade delen av mig är en mycket anlitad speaker, programledare, dubbare och manusförfattare.
Jag är många. Jag är delad. Jag är trasig. Jag är hel.
Jag älskar mina barn. Jag är alltid ångestfylld som förälder.
Jag är blyg. Och extremt utåtriktad.
Jag har ett stort självförakt. Jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör.

Hupp. Jag är uppenbarligen också en rätt gränslös, ärlig person.
Tja  - det får ni leva med.

Jag kör, Ting..

I den sanna Tråkpitts-november-andan kan det nog vara skönt att ha ett schema. Skönt...

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Check!

Back in life. Eller - fan jag har ju varit här hela tiden.

Status:
Fet - Check!
Otränad - Check!
11 maskiner tvättade, torkade, vikta och sorterade - Check!
En numer trasig tvättmaskin - Check!
Någorlunda rent radhus - Check!
Faktureringsproblem  lösta - Check!
Dubbelt tonårstjafs -Check!
En kund som inte betalar - Check!
Två jobb som fryst inne - Check!
Rysningar och panik inför att julen snart är här - Check!
Inhandlat jävla adventsfluff - Check!
Fantastisk föreställning med "Herr Tourette" Pelle Sandstrak- Check!
Utställning med illustratörer - Check!
Ätit onyttigt i flera dagar - Check!
Mia Skäringer på söndag - Check!
Livsångest  - Check!
Livsångesten något bättre en fredag - Check!

Noll blogglust - Check!
Läser era underbara bloggar men orkar inte kommentera för jag är så slö och tråkig - Check!

Tack!

För era fina kommentarer. Det gör att det ljusnar lite. Pöss!

Tungt, grått...

..som ett täcke ligger Novemberdjävulen över mig. Usch.
Orkar inget. Vill inget. Inget är kul.
Är tacksam för stunden i Storkyrkan i går -vackert - och jag hann nog slappna av lite i själen i nån minut i alla fall.
Har jobbat på två olika ställen redan i dag - ska iväg till ett tredje.
Sitter i soffan - pöser. Det ligger smutstvätt omkring mig, disk står på bordet från i går, damm, enstaka strumpor, papper, sladdar.... i tvättstugan ligger det smutstvätt flera meter upp i korgarna.
Vill inte. Orkar inte.

Till råga på allt tyckte vågen att jag hade gått upp 2 kilo.... men vafaa**!!??

Iskallt regn droppar utanför - regntunga skyar ligger här inne i mig.
Blev inte käckare än så här. Fast jag vet att det går över. Det går alltid över. Det är mitt ständigt mantra.
Det går över - det går över - det går över....

Hänger i kyrkan lite...

Dags för Mozarts reqviem. Storkyrkan är otroligt vacker - musiken är garanterat också det.. Tack fina Erik för biljetter - basa på nu!

Storebror - 50 år...

jepp - dags att gå ur bajskomat (jaja... jag vet - jag gillar att skriva ordet bajs...)

Letar gamla bilder på mitt snygga äldresyskon. Hittar fina bilder från Egypten - där bror min var reseledare under många säsonger - Brorsan gav mig mitt livs reseupplevelse, när jag följde med lite utanför gästlistan i slutet av 80-talet. Klättrade pyramid, såg Kairo vakna ihop med tuppar och minareter från 90 m höjd, var på bröllop (dom bodde till höger om Sfinxen) åkte tåg längs med Nilen, och sedan båt. Backgammon, Gin å Tonic med kaptenen i mjuk afrikanatt...

Bror min. Fine storebror!

Nu är du stor. Jag kommer sen.

Fredag. Bajs. Och Sambal Oelek....

Jag vet inte - någonstans måste man ju börja. För rubriker ärju viktiga.
Men min bajsdag fortsatte - dock tog jag mig ur komat och åkte till bästa Anna och startade upp ett manusjobb (eller nä - jag skulle ju vara där - och göra jobbet)
Nu har vi skrivit förslag till texter på sex stycken låtar - omskrivna originallåtar - för ett jättestort företag - och ja.. vi hann halvvägs. Gå igenom 24 sidor med marknadsanalys och förstå vad de olika regionerna vill.
A day in a life.
Och ja. Fan vad jag är tacksam att jag är här.
Nu. Här.
Tänk hörni. Om man hade hamnat i rullstol, eller fått cancer, eller om något hade hänt mina barn - hade man inte varit helt otroligt jävla skitglad över dom dagar som bara innehöll vanlig tråkig och underbar vardag.. ja, precis, vardag. Vardag. VAR DAG.
Jag  - precis som ni - har varje dag. Ja, den kommer varje dag. Och varje dag, hur pestig den än är - finns här för oss.
Den finns.
Här.
Maj gadd - om den INTE fanns. Om nånting överjävligt hände? Då skulle man be om den där bajsdagen. Att den kom tillbaka! Snälla. Jag ger allt - bara för att få den där bajsdagen.  Pliis, ge mig en vanlig dag.

Såååååå tråååååkig

....bajsdag i dag. Blir nog bättre i morgon.
Är bara inne i fet-ful-fattig-fasen.

Apropå november...

..så sade min underbara mamma något bra häromdagen:

- Vi borde göra som björnarna. Lägga oss och sova nu - slippa kyla och mörker - och så vakna utvilade och smala i mars!


Fy fan va gött!

Stora salen - åh!

... Vilka ljuvliga minnen jag har från diverse föreställningar här. Topsy å en del av svensk musikhistoria sitter i väggarna. John Hiatt vräker på för fullt nu - men jag har faktiskt backat ur lokalen. Är en gnällfia, jag vet. Men ljudet är outhärdligt. Kan inte urskilja basisten ( som spelar fina melodier) hör inte vad Hiatt sjunger. Allt är en volymstark gröt. Och ja- lets face it: jag har blivit tant!

Fast Hiatt är charmig - å det svänger.
Tantkramar på er cyberdarlings!

Party animal!

Eller nä... men nu är det dags igen. Ska till Nalen och titta (eller snarare lyssna) på John Hiatt - en bluesrockare som spelat med dom flesta som är något att ha - och även skrivit låtar till alla "di stora".
Ingen artist jag har lyssnat in mig på direkt, men det är alltid kul att höra musik live, tycker jag.
Dessutom får jag ju gå ut och äta på restaurang igen. IGEN!
Fast i kväll blir det libanesiskt. Förhoppningsvis billigt och gott :)

Och kanske lite kryddstarkt och varmt... vilket lär behövas. Fy uttan vilket skitväder som viner utanför kstudion där jag sitter i dag. Snöar på tvären - blött, blött, kallt. Och dessutom halt.
Pisskombo.

Sade jag att jag hatar vinter?
Sade jag det?

Nå - ifall ni har missat det så...

JAG HATAR VINTERN!

...förlåt att jag gapar. Det går över.
I mars.


Pöss

Nu börjar det...

det viner runt knutarna, tjuter i ventilationen - och till och med katten vägrar gå ut. Små, små iskalla blöta snöflingor flyger omkring på tvären utanför fönstret.
Jääädrar vad jag hatar vinter.
Ville bara ha det sagt.
I fall ni undrade?

Batteribyte och omstart!

Måndag - världens bästa dag för att börja banta och motionera!

(ljög jag nu?)

Nå, oavsett om veckodagen är den optimala - så är jag nu back on track. Nu knäcker vi nästa 5 kilo.
Nu ska jag börja röra på mig. Små steg, men ack så viktiga på väg mot en något mindre Nica.
Likt Fru Venus börjar även mina kläder ta slut... får inte igen mina skjortor, trosorna lever något eget liv mellan valkarna. För att inte tala om det här med BH:ar. Har aldrig haft någon byst att tala om - platt, men rätt nöjd sådär. Det var ju i och för sig roligt att vara gravid och gå runt med två bollar därfram. Mysko - och lite opraktiskt när man inte är van.
Men nu? Fläbba, fläbba. Ingen BH passar. Försöker använda linnen i stället.

Och vad händer med fläbbarna när jag gått ner 20 kg? Fladder, fladder?
Nåja - det går väl att rulla ihop de tomma påsarna i en BH, tror ni inte det?

Its now or never.

Och nej - det här ska inte bli nån bantningsblogg.... men den här bilden har jag numer på kylskåpet. Från en härlig revy med Tomas Bolme, Nicke Wagemyr, Bea Järås och Stig Grybe - Notera hur det viftar tomt i urringningen :) Fladder, fladder! :)

Katten har hajat..

...läget.
Måste säga att i mitt nästa liv vill jag bli en katt hos en snäll familj,..
Pip- ge mig mat - aah tack
Pip- mmm får man lite gos å mys
Pip- släpp ut mig så jag kan äta upp nåt vilt!
Pip- hur menar du?! En katt sover ungefär 18 timmar per dyg. :)

Söndagsnöje i radhusidyllen..

.. Kul, kul! Och efter det här ska jag rensa å städa ur kylskåpet - jaaa!!
(är å andra sidan tokglad över att jag HAR ett kylskåp)

Let the show begin!

Tokmätta å toknöjda slår vi oss ner. Känns som en stor del av publiken har tja... Intagit alkohol...

Mmmmmmm

Pastaknyten med kronärtskocka å Ricotta...

Middagssällskapet!

Världens finaste son- härligt, det hör inte vanligheterna att jag å tonåringen är själva ute. Kvalitetstid på min ära. Strax väntar vitlöksbröd, färsk pasta, flamberade tigerräkor osv.. Ni hänger väl med?

Värsta festprissen!

...tja eller nåt liknande. Kvällen i går var majsig - men oj, det blev dyrt! Nå... Försöker se det som att vi inte kunde åka på nån resa på höstlovet, men att vi unnar oss att göra andra saker tillsammans. Och maten var faktiskt osedvanligt god, kan ju vara svårt för en såpass "opersonlig" restaurang som Hamburger Börs att gör anågot lite extra. Men gott var det verkligen. Jag och Dotera började med en bruschetta med mozarella, parma och örter - med en ljuvlig olivolja på. Fräscht - och perfekt bröd inunder! Sonen åt avocado m citronmajonnäs och räkor - så mulligt ut. Och Samboliten festade loss på en ankleverterrin. Hade aldrig trott att jag ens skulle smaka - men det var gott.

Till varmrätt tog vi alla Börsens klassiska Tournedos - frasigt smördegsinbakad med två såser och potatisgratäng till. Ungefär där stod min mage i fjorton hörn - säkert i kombiantion med Riojan vi drack till :)

Ungarna lyckades få i sig efterrätter också. Smörstekta äpplen med smulfras och vanilj, samt Vitchokladkräm med hallonsorbet och salmbärsgele och havreflarn.

Blev ni hungriga nu? :)

Själva REA-showen sen var klart sevärd, vissa saker bättre än andra. Men ljudet var tyvärr förfärligt, stundtals. Det visslade om head-mickarna, och man hörde inte sångtexterna. Otroligt trist, eftersom dom är specialskrivna och oftast väldigt roliga.

Men Ola Forsmed som Leif G W Persson - Anders Lundin som Ernst, Charlotte Strandberg som  medverkande i IKEA-musikal och Sussie Erikssons Malou från fyran - var några av höjdpunkterna.

I kväll är det ut på stan igen (ja, jag vet - jag är ostoppbar! :). Sonen och jag ska se stå-upparen Al Pitcher -på Boulevardteatern och jag har lovat middag på restaurang för oss innan. Hm. Det blir nog nåt indiskt, billigt tror jag :)

Och falukorv nästa vecka.

Pöss på er!

Nä...

Inte slut redan ?!

Oj, jag glömde

Varmrätten... Eller what's left of it :)

Förrätt!!

Ja, ja...

Är ni förvånade? :)

Fredagsplaner...

1. Tänka på att duscha... om jag orkar (fast, med tanke på övriga familjemedlemmar så måste jag nog)

2. Sitta i soffan och titta på dåliga day-time-shower.. och äta vita kolhydrater.
3. Tänka på att duscha igen.
4. Allvarligt överväga att bara tvätta av mig lite.

5. Ja vafaaan, jag duschar väl!

6. Titta längtansfullt på biljetterna till kvällens begivenheter.

7. Kolla in menyerna på hemsidan.

8. Duscha. (ja, ni trodde väl inte att jag gjorde det förut?)

9. Kamma barnen - ringa taxi - alternativt fundera på att ta buss och tunnelbana.

10. Ta taxi....

I kväll blir det VinterREA på Börsen! Utan kollegan Andreas tyvärr - men med Ola Forsmed.

Ska försöka uppdatera med bilder på hjorfilé, rödvin och scenshow... mmmm, eller om jag tar fisken..?

Decisions, decisions... :)

En skön torsdag!

Iväg med hela skocken tidigt  (städerskan på ingång ) åkte till finaste grann-familjen och fick frukost där - sedan mot stan, alla utom jag (läs: tråkiga feta tanten med ont i ryggen och astma) kastade sig in i Cybertowns lokaler och sköt glatt på varandra. Jag läste Expressen, jag :)
Sen mölade vi i oss McDonalds-lunch alla sju - fick sen ett SMS om att sonens nya dator nu fanns för avhämtning på lagret i city  (stor glädje, hopp och skutt - han blev som en femåring igen :)
Hem - rent!! Sonen slet upp kartonger, visslade och sitter nu med manualer, uppdateringar och annat. Handla lite god mat, lite vin (ja, jag vet - men det är ju höstlov i alla fall) - jag måste göra ett speakerjobb vid 17.30 - men sedan ska jag hem igen och njuta av ett rent hem, en nöjd familj och att jag inte behöver gå upp tidigt i morgon.
Det är bra att aktivera sig. Är fruktansvärt dålig på det ibland - men oj så mycket skönare det är när man faktiskt GJORT något, i stället för att sitta hemma och dega i soffan en hel dag.

Har ont i typ hela kroppen - hm, som om smärtan flyttar på sig från ställe till ställe... Galopperande virus?
Vet inte. Men pissjobbigt är det.

Tja, vardagsinlägg blev det. Men, dom behövs ju också.
I morgon väntar nya äventyr på kvällen. Återkommer.
Måste läsa i kapp innan jobbet - och se vad ni har gjort i dag! Pöss!

Lilla rara Fajta!

... har skrivit så fint om mig och ett av mina jobb :)
Och ber er att titta in här och titta hur glamoröst jag lever  - japp, kolla bara. Ligger i sängen som en pascha - har städat radhus, fyllt på tvättmaskinen, sett på när sambon snarkat i soffan i nu snart tre timmar.... och faktiskt missat min egen insats i Thailandstrubbel-världen.
Dock var jag och läste in det åttonde och sista avsnittet i kväll vid halvsex-tiden. Gissar att det kommer om tre veckor.
Det handlade om de som sitter i fängelse därborta. Jupp. Thailand har nolltolerans. Total nolltolerans.
Kan bara säga en sak efter den här speaker-erfarenheten. No drugs. No criminality.
Det straffar sig.

Puss igen fina Fajta, och tack för dina varma ord.
Nu ska jag tömma tvättmaskinen :)

Hata, hata, hata...

plocka, plocka, plocka! Små suddgummin, strumpor, hårsnoddar, tidningar, jackor, sladdar, brev, glödlampor, skålar med jordnötter (?), paket med tuggummi, myggstift (?) katthår, kattleksaker, tändsticksaskar, paprikor (?) smutstvätt, smutstvätt, SMUTSTVÄTT!

Allt i vår Herres hage infinner sig i vår nedervåning. Av någon underlig anledning.
Mitt ryggskott är inte tillfreds - och inte road av situationen. Barnen är med sin far och roar sig - vilket är jättekul - men då kan man ju inte tjata sig blå på att dom ska ta bort allt.
Samboliten har somnat i soffan. Redan. Hm - I gotta be the most boring person in da wööööörld!
Eller så vill han inte ta bort de gitarrer som ligger och skräpar. Eller plektrum, strängar, noter och pedaler. Och sladdar...
Jag säger det igen. Sladdar!

I mitt nästa liv - ska jag bli diktator - och förbjuda alla sladdar.
Japp.
Bestämt.

Nu ska jag och ryggen (som för övrigt kom två i bowlingen i går - det funkar att bara släppa klotet och putta lite på det :) plocka vidare. Gaaaah!!

För övrigt anser jag att städning bör förstöras.  I alla fall idag. För mig. I Sverige. I verkligheten....

Pöss på er!

Det bästa med bowling..

Är maten efteråt! Oj, jag kan varmt rekommendera den nya bowlingbanan i American Diner-stil på Kungsgatan!

Korkad kombination?

Bowling och ont i ryggen - bör man kombinera detta? Eller är man osedvanligt korkad då?
Ni behöver inte svara - jag vet redan. Men har lovat tonåringarna. Kanske kan man bara sitta bredvid och dricka öl?

I'm back!

Efter sedvanliga svordomar - krånglande externdiskar - och "javisst fan, dom där dokumenten måste jag också ha" är jag nu tillbaka i datorvärlden igen. Otroligt skönt med en dator som inte hänger sig oavbrutet, som reagerar näst intill direkt på varje knapptryckning -och där batteriet håller mer än 15 minuter.
..... har bara lite bildredigeringsprogram, musikprogram, bokmärken och annat tjafs att ladda över - hitta koder och lösenord till...
I går kom det söta små utklädda monster och knackade på. I horder! Godiset tog nästan slut bara på de första grupperna - fick messa i panik till Samboliten som var ute och stödhandlade snus :)  - "Mer godis - jag blir anfallen!"

Bjuder på en bild på en bekant till mig som jag tycker hade en innovativ klädsel, och som hon uttryckte det:
- Jag klädde ut mig till det läskigaste jag vet just nu...


Puss cyberdarlings - jag begraver mig lite i mer datorfix och njuter av en seg ledig måndag - visserligen med lite ryggskott, men ändå!