Nummer tre - dina föräldrar...

Mamma... Pappa...
Ja, var ska jag börja?
Jo – nu vet jag. (och ja - det här blir nog också långt – hämta kaffe- eller surfa nån annanstans)
Min mamma Monica var tio år. Bodde i en gammal härlig lägenhet i Göetborg – med en mamma (mormor Nanna) som var sjuksyster och en pappa (morfar Beppe) som var vid järnvägen.

En dag i skolan frågar min mammas lika gamla väninna om hon har lust att typ , spana in en kille som flyttat in i hennes port. Uppenbarligen tycker hon att den här killen är något att spana in. Han är hela elva år – och enligt henne rätt snygg.

Mamma ställer upp. Står lagom ointresserat snyggt bakåtlutad vid porten och väntar på eftermiddagen efter skolan.
Där kommer han. Jan. Min blivande pappa.
Vet inte om första mötet var nån egentlig hit – för mamma tog en titt och sade:

-Äh, va la’ inget vidare å titta på.

(kan möjligtvis vara en efterkonstruktion – för jösses, han var snygg redan då – ja, mamma också. Två pinglor som drogs till varandra)

Nå – dom fanns i varandras närhet. Sågs i samma gäng då och då – kollade in varandra..

Och när dom var 15 och 16 år gamla började dom kila stadigt.

Pappa var en charmör, en toksnygg, briljant intelligent och kanske en ”bad boy” enligt den tidens ramar. (och här snackar vi 50-tal)

Mamma, ansvarsfull, mörk, ljuvligt vacker – extremt klok och med en djup empati.

Pappa släpptes in i familjen. Med öppna armar. Nanna sade:

- Hej, jag är Monicas mamma. Välkommen! Hungrig? (ni känner igen greppet? ;) )

Han lärde sig att älska svampstuvning, trots att han avskydde det. Han lärde sig fyra ackord på gitarren av min mammas mamma (tack älskade mormor!)
Och jag tror att min pappa fick en familj som älskade honom precis som den han var.

Min vackra mamma sjöng i kör – och ägnade sig åt kyrkliga aktiviteter. (Jajamän!)  Hon gick så långt att hon faktiskt konverterade till katolicismen – bodde några månader i kloster – klev upp tidigt på söndagarna för att gå i kyrkan – och lärde tyska katolska präster att prata svenska . Något som inte kom hemifrån . Min mormor och morfar undrade alltid vafasen hon skulle upp så tidigt på söndagmorgnarna att göra:

- Men, hjärtat lill - det e ju sönda' - Sa du inte sova, flickunge?

Men mamma var en sökare. Det tror jag pappa också var. Han stack till New York som kaptensuppassare (med fejkat leg) – och har berättat om resor där det gungade så att varje promenad till kaptenshytten blev antingen en bergsklättring eller en pulkafärd – med en silverbricka i handen. Där fick han även gå på storbandsjazz – och höra några förmågor som han avgudade.

Mamma var aktiv i föreningar - var språklärare, jobbade på televerket, och blev gravid med min bror när hon var 19 år. Pappa och hon gifte sig i Katolska kyrkan i Götet 1960.
Dom är gifta än i dag. Ja, ni kan räkna själva - eller vafan – jag gör det åt er - 50 år! Femtio år!

På gott ont, ladies and gentlemen. Som alla äktenskap. Och dom har haft en stor, alldaglig, helt unik och rik livsresa. Som alla.

Men tänk er ändå. Att ha levt ihop med samma person man kollade in i en port i Göteborg när man var 10-11 år.

Av pappa har jag fått ett extremt analytiskt sinne, en ren stark röst och musikalitet, en lätt dryghet och en vilja att kunna allt!

Mamma har försökt att ge mig det godaste hjärta som finns, en empati för allt som lever , hon har gett mig min tokklara körröst och ett outsinlig hopp - ett hopp för mig, för framtiden och för alla människor.

Tänk att jag valde just er som föräldrar! Vilken tur jag hade. Tack

Tack för att ni är.