Jodå, jag lever. Och slipper göra något inlägg eftersom blogger inte vill. Pausar nog ett tag till - men läser er alla - och njuter av kommentarerna. Ni fina, fina cybervänner!

Glad, tacksam, som en liten gnu!!

Läkaren ringde mamma. INGA CANCEROGENA CELLER!!!
Ya get it?!
Grät en lång stund. Glad. Tacksam.  Sen har livet gått i företagsdeklarations-tecknet. Fast just nu - går mitt liv i mamma-hade-inte-cancer-tecknet. Jävligt snyggt om ni frågar mig! Ett så jädra assnyggt tecken!

Den berömda effekten...

Trodde inte det var möjligt - men jag hinner/orkar inte blogga. Och har fan inget att säga. Inget intelligent. Mest en lägesrapport:
Ketchupeffekten har slagit till - jag är helrödkleggig. Kletig - Men klagar inte. (bara lite) Jobbar jobbar jobbar. Kunder hör av sig, som inte hört av sig på 6-7 år. Dubbningar står som spön i backen, utbildningar, Axesstablå-manus/speak, TV4dokumentärer, flera röstprov inför nya jobb,  sångrep till dubbla 50-årsfestiviteter - som inbegriper en halvmusikal och mycket repande. Ungarna kräver plugg, tjat, plugg, tjat, allvarliga samtal om hur man beter sig. Känner mig ensam som förälder. Och trött. Det är klassreseinsamlingar, mamma-bakar-bullar, konserter, musikcaféer. Och ovanpå detta ett hus som på nåt sätt bara gror igen. Tvättat har jag inte gjort på evigheter... Sambon jobbar dygnet runt i princip. Och repar dessutom med två andra projekt förutom 50-åringarna.
Men det är livet. Det är här ju det. - och tänk vad hemskt det vore om jag inte hade någonting att göra - eller några ungar att tjata på och älska.
Mamma är trött, men det går framåt, tycker jag. Vi inväntar röntgen och läkarbesök.

Jag saknar er. Saknar bloggen. Men hinner inte. Och orkar inte.
Men jag läser så mycket jag kan.

Ses på andra sidan maj, typ. Älsk!