Easy does it!







måndag 22 november 2010

My first love..

Jag träffade V på Odenplans tunnelbanestation. Kan fortfarande minnas pirret i magen när jag klev av och åkte rulltrappan upp. Skulle han stå där – och hur skulle han se ut? Och maj gadd, hur ser jag ut? Jag fluffade hår – puffade ner jeansen, nöp mig i kinderna - viftade med tårna i mockasinerna. Och sträckte på mig – utan att med en blick avslöja vad jag kände om han stod där.


För det gjorde han allt som oftast.

Historien är lång. (så hämta kaffekoppen eller klicka vidare :))

Jag var ute med kompisar – 16 år gammal. Rumlade runt i stan, hamnade på Sveavägen. Där – i en portal in till en av fastigheterna – får jag ett astmaanfall. (det här var nytt för mig, jag fick min diagnos sent – som femtonåring ).
När jag sitter där – flämtandes, hostandes och halvt panikslagen – kommer det en tjej. En ängel. Hon är vuxen, rolig och framför allt har hon Bricanyl i fickan. Det blev början på en märklig vänskap.

Hon var 21- jag var 16. Fast hur gammal jag var visste hon inte då. Jag var van vid att dölja min ålder. Men för mig var hon Gud – hon var allt. Hon kunde allt. Hon visste allt.

Vi började umgås - jämt.
Hon målade tavlor –åh - jag målade ju också.
Hon sjöng – jag sjöng! Hon skrev dikter – jag fick visa det jag skrev – fick en bekräftelse från någon utifrån.

Dessutom jobbade hon som spärrvakt på Odenplans tunnelbanestation på nätterna.

Jag hängde där vid kuren – delade ut tidtabeller – hjälpte äldre och handikappade genom spärrarna – tolkade när det kom turister- pratade ryska, spanska, och framför allt engelska – kände inga spärrar. Sprang till den fantastiska libanesen i korvkiosken mitt i natten och växlade pengar.
Och så vad det ju V- min första kärlek. Han stod där. Varje kväll. Han stod där med sin kollega och var…ja, för mig var han oåtkomlig.

Han var ABAB-vakt. Men baskern på svaj, bältet i midjan och så leendet. Min väninna kände ju förstås båda grabbarna. Och jag fick hänga på in i fikarummet.

Nå – vi blev ihop. Han var 24 – och jag –  jag var 16.

Han hade förlorat sin pappa som 17-åring. Blev vuxen fort. En omhändertagande, snäll, ansvarsfull kille.
Som trodde att jag var 20 år.
Och som tack och lov inte backade ur när han väl fick facit i hand.
Vi tog nattpromenader, käkade hamburgare, kysstes, lyssnade på Dire Straits.

Jag gick i gymnasiet – så efter skolan på dagarna åkte jag hem, pluggade (baha), åt middag –och tog sen bussen in till Odenplan klockan 10 på kvällen– satt trött och hålögd på Odenplans tunnelbanestation varenda natt  (ja, jisses mamma – det gjorde jag - Tack!) – och tindrade varje gång han kom emot mig. Han slutade klockan 02.00...

Och han smalt in i min familj fint.

Min mamma har alltid tagit emot alla på samma sätt:

-Hej! Jag är Nicas mamma - Välkommen! Hungrig?

Jag fick en säng till i flickrummet. Vi levde där i mitt rum - samt i hans andrahandslägenhet vid Sveavägen. Vi besökte hans släkt i Finland. Vi var ihop i 7 månader.

Sen dog han.

Han var hos en kompis i Vasastan – satte sig i trapphuset och väntade. Räcket brast – och fönstret bakom var inte reglat. Han föll baklänges fyra våningar ner på gården – spräckte bakhuvudet, och avled förmodligen direkt.

Polisen hade ingen att vända sig till. Och V:s kollega (som var med när det hände) visste inget annat råd än att ge mig och min familj som kontakt.

Klockan 23.18 en söndagkväll ringer det på dörren hemma i lägenheten. Jag sitter med en kompis, dricker te – tjuvröker på balkongen.

Poliser står utanför. Jag väcker mamma. Poliserna ger beskedet.

Min värld går sönder.

Jag är sexton år. Vill inte äta – vill inte leva. Vill inte kliva ur sängen.

Jag kom över det. Men – ja. Han var min första kärlek.

10 kommentarer:

  1. Men hallå - nu sitter jag här och torkar tårarna! Kärlek ♥

    SvaraRadera
  2. Du toppar med starkt inlägg efter starkt inlägg, jösses kvinna... var ska det här sluta ?

    SvaraRadera
  3. Neeej.....det började ju så bra. Vet du, minnen lever kvar som stjärnor på himlen, för alltid. *kramar om hårt*

    SvaraRadera
  4. Gråter ju på t-banan nu... Gud så fint och så tragiskt. Kram Nica. Kram

    SvaraRadera
  5. Jag ryser...så lite vi vet. Fint skrivet.

    SvaraRadera
  6. Så otroligt hemskt och vackert. *snorar lite*
    Kram.

    SvaraRadera
  7. Så lite vi vet om varandras liv egentligen...
    och ändå känns du så nära.

    Hur hanterar man en sån här situation som 16-åring...

    Åh, jag skulle vilja krama dig nu.

    SvaraRadera
  8. Hu vännen, det är ännu starkare och ännu mer gripande att läsa när du skriver som du skriver.

    TUR att jag får krama dig igen alldeles snart!

    SvaraRadera
  9. Men hjälp..! Som du skriver. Och vilket öde. Jag är alldeles tagen här.

    SvaraRadera
  10. Här snubblar jag in, intet ont anande från "Livet innan Liten" som hittat mig - och skumläser förstrött.
    Och så plötsligt, pang, bom, kommer något sådant här!?
    Stark och vackert och tragiskt!
    Jag blev just en följare...

    SvaraRadera

Va? Till mig? Några ord? Nämen äsch då - nu blir jag glad!