My first love..

Jag träffade V på Odenplans tunnelbanestation. Kan fortfarande minnas pirret i magen när jag klev av och åkte rulltrappan upp. Skulle han stå där – och hur skulle han se ut? Och maj gadd, hur ser jag ut? Jag fluffade hår – puffade ner jeansen, nöp mig i kinderna - viftade med tårna i mockasinerna. Och sträckte på mig – utan att med en blick avslöja vad jag kände om han stod där.

För det gjorde han allt som oftast.

Historien är lång. (så hämta kaffekoppen eller klicka vidare :))

Jag var ute med kompisar – 16 år gammal. Rumlade runt i stan, hamnade på Sveavägen. Där – i en portal in till en av fastigheterna – får jag ett astmaanfall. (det här var nytt för mig, jag fick min diagnos sent – som femtonåring ).

När jag sitter där – flämtandes, hostandes och halvt panikslagen – kommer det en tjej. En ängel. Hon är vuxen, rolig och framför allt har hon Bricanyl i fickan. Det blev början på en märklig vänskap.

Hon var 21- jag var 16. Fast hur gammal jag var visste hon inte då. Jag var van vid att dölja min ålder. Men för mig var hon Gud – hon var allt. Hon kunde allt. Hon visste allt.

Vi började umgås - jämt.
Hon målade tavlor –åh - jag målade ju också.
Hon sjöng – jag sjöng! Hon skrev dikter – jag fick visa det jag skrev – fick en bekräftelse från någon utifrån.

Dessutom jobbade hon som spärrvakt på Odenplans tunnelbanestation på nätterna.

Jag hängde där vid kuren – delade ut tidtabeller – hjälpte äldre och handikappade genom spärrarna – tolkade när det kom turister- pratade ryska, spanska, och framför allt engelska – kände inga spärrar. Sprang till den fantastiska libanesen i korvkiosken mitt i natten och växlade pengar.
Och så vad det ju V- min första kärlek. Han stod där. Varje kväll. Han stod där med sin kollega och var…ja, för mig var han oåtkomlig.

Han var ABAB-vakt. Men baskern på svaj, bältet i midjan och så leendet. Min väninna kände ju förstås båda grabbarna. Och jag fick hänga på in i fikarummet.

Nå – vi blev ihop. Han var 24 – och jag –  jag var 16.

Han hade förlorat sin pappa som 17-åring. Blev vuxen fort. En omhändertagande, snäll, ansvarsfull kille.
Som trodde att jag var 20 år.
Och som tack och lov inte backade ur när han väl fick facit i hand.
Vi tog nattpromenader, käkade hamburgare, kysstes, lyssnade på Dire Straits.

Jag gick i gymnasiet – så efter skolan på dagarna åkte jag hem, pluggade (baha), åt middag –och tog sen bussen in till Odenplan klockan 10 på kvällen– satt trött och hålögd på Odenplans tunnelbanestation varenda natt  (ja, jisses mamma – det gjorde jag - Tack!) – och tindrade varje gång han kom emot mig. Han slutade klockan 02.00...

Och han smalt in i min familj fint.

Min mamma har alltid tagit emot alla på samma sätt:

-Hej! Jag är Nicas mamma - Välkommen! Hungrig?

Jag fick en säng till i flickrummet. Vi levde där i mitt rum - samt i hans andrahandslägenhet vid Sveavägen. Vi besökte hans släkt i Finland. Vi var ihop i 7 månader.

Sen dog han.

Han var hos en kompis i Vasastan – satte sig i trapphuset och väntade. Räcket brast – och fönstret bakom var inte reglat. Han föll baklänges fyra våningar ner på gården – spräckte bakhuvudet, och avled förmodligen direkt.

Polisen hade ingen att vända sig till. Och V:s kollega (som var med när det hände) visste inget annat råd än att ge mig och min familj som kontakt.

Klockan 23.18 en söndagkväll ringer det på dörren hemma i lägenheten. Jag sitter med en kompis, dricker te – tjuvröker på balkongen.

Poliser står utanför. Jag väcker mamma. Poliserna ger beskedet.

Min värld går sönder.

Jag är sexton år. Vill inte äta – vill inte leva. Vill inte kliva ur sängen.

Jag kom över det. Men – ja. Han var min första kärlek.