Vet ni?
Ibland skulle jag vilja ha en helt annan blogg. Där jag kan skriva allt. Precis allt. Som det är. Livet. Nu.
Om livets jävlighet - mina tillkortakommanden, min deppighet, min ångest.
Om hur otroligt ensam jag känner mig i föräldrarollen.
Hur jag gråter i förtvivlan för att jag kanske gör fel - och förstör.
Hur vanmäktigt jag strider och försöker stå stark utan en aktiv pappa till tonårsbarnen..
Hur liten jag är inför allt jag måste ansvara för.
Hur jag ska klara ekonomin om mitt frilansliv går om intet.
Hur fruktansvärt annorlunda jag blev mot det jag drömde.
Hur jag egentligen mår.
Hur mina funderingar går över livet - på riktigt . Mycket av det väller över hit till bloggen, det gör det. Men mitt riktiga jag är inte här.
Det här är en anpassad blogg - (barn och familj läser) dock är det för mig en älskad blogg!!
Jag njuter så enormt av er - alla finingar därute.
Ni ger mig så otroligt mycket - ni gör skillnad, det ska ni veta. Det gör ni.
Är så glad att ni läser - kommenterar, tar del av, och finns i mitt liv. Det är viktigt.
NI är viktiga. Ni kanske inte heller lägger ut ert liv på bordet - av olika anledningar - men jag uppskattar så otroligt att få dela era ord, er vardag och era känslor!
Ba'sånivet. Typ.
Så det jag ville säga egentligen är nog att - jag gillar min blogg, jag behåller den. Jag blir lite ärligare - för min egen skull.
Lustigt, hur blogginlägg lever sitt eget liv - och bestämmer hur orden ska falla.
Hm... jomenserru.
Så är det.
Så
är
det.
Jag önskar också att jag hade en helt anonym blogg, men med samma läsare.
SvaraRaderaHur många blogginlägg tror du inte jag raderat efter att jag skrivit dem för att jag inser att det är alldeles för privat.
*gillar dig*
Visst är det som du skriver. Inte lämnar jag ut mig heller när man vet att vem som helst kan läsa.
SvaraRaderaFast jag har en alldeles egen blogg som jag låst - där skriver jag allt från hjärtat.
De bloggar jag gillar mest att läsa är ju de som är brutalt ärliga och som man kommer nära inpå livet....
Bloggen har gett mig vänner för livet. Jag räknar in dig där, trots att vi knappt setts =) Ibland känner jag bara att jag synkar med folk.
SvaraRaderaKram Fina!
Känner igen mig i det du skriver för jag är i samma situation, bloggen är ju så att säga offentlig och all byk ska nog inte ut där men...
SvaraRaderaDu ska veta att du inte är ensam!
Håller med ovanstående - du är inte ensam.
SvaraRaderaIbland sipprar det igenom och det personliga blir lite privat, men oftast har man en ytligare sida utåt.
Jag har en bloggvän som har två bloggar, en där alla kan läsa och en där vi är ett färre antal inbjudna.
Det är skillnad på de bloggarna kan jag säga.
Och det tror jag att denna bloggare mår väldigt bra av, att kunna skriva precis hur det är och alla "förbjudna" tankar och känslor.
Terapi om något liksom.
Kram på dig fina Nica!
Inte är du ensam.
SvaraRaderaVi är många, jag en, som helst skulle vilja lägga mig i fosterställning och tugga handduk när livets jävligheter pågår som värst. När det liksom blir fullt till bredden av alla känslor.
Jag kan inte heller säg att jag blev den som jag hoppats på...varken mer eller mindre. Jag väntar fortfarande på att livet ska börja och ibland kan jag t o m finna tillbaka till känslan som jag hade när jag var 15 år och visste precis allt ;D Livet pågår fast vi inte alltid har lust att delta...men it goes on!
Massa kramar till dig!
Sötnöss!
SvaraRaderaTack - det känns bra att inte vara ensam ibland.
Ja vännen, det är en sak att vara personlig men inte privat - om hela ens inre skriker efter att få bearbeta det privata.
SvaraRaderaTycker att du ska öppna en helt egen blogg, bara för att skriva av dig. Ingen annan behöver läsa - eller kanske någon enstaka klok människa som finns där ute och kan lyssna och hjälpa utan att vara alltför nära inpå.
♥ Kramar om ♥
Tur att vi får ses lite då och då.
Men det finns många, många kramar kvar här ♥
På riktigt? När som. Julmarknad på torget 11/12 och öppen ateljé 12/12 om du törs vimsa runt i min förort igen ;-)
SvaraRaderaRaring, det är just det eländet som kallas livet, och vi har alla mer eller mindre av den varan. Jag är ganska säker på att alla inte tror att livet är en räkmacka för nån av oss, vi är ju vuxna. Men vi finns här! KRAMx1000
SvaraRaderaAllvarligt raring - det första stycket, när mitt liv var där hade jag ingen blogg (ingen hade blogg då) och jag undrar om jag hade vågat skriva nåt om det som var. När ena tonåringen smällde dörrhandtaget genom väggen (gipsplatta) eller när dom låg i trappan och slogs, eller enstaka (fast det visste man ju inte) tonårsfyllor. Och ångesten av att vara sämsta mamman sen Noaks ark ungefär. Vilket späddes på av dom närmast berörda.
SvaraRaderaOch nu - kloka fina vuxna, som sliter med sina liv, och som är ömsinta mot samma mamma.
Stryker dig lite stilla över håret. Bästa Nican!
Igenkännande.
SvaraRaderaIbland vill man vara anonym...
Ibland inte.
Kram till dig!
Håller med dig och förstår.
SvaraRaderaJag har inte tonårsbarn, men jag lovar att livet kan hända ändå. Allt passar inte på bloggen. Det raderas, sparas som utkast osv.
Samtidigt ger ni som kommer in och kommenterar det som kommer ut så otroligt mycket.
Kramar
Fina du. Håller med Anni. Skaffa dig en stängd blogg och släpp in bara de närmaste.
SvaraRaderaTack för att du skriver som du gör här, det betyder.
Kram
Precis så känner jag också. Allt är inte så J!"# lysande alla gånger. Och det går inte att skriva allt i bloggen. Men delar finns här. Och många ser. Läser och förstår. Du är inte på något sätt ensam fina du, men du är däremot alldeles unik och ljuvlig.
SvaraRaderaKram och en stor blöt puss!
kram!!
SvaraRadera