Sötnöss!

...är ni fanimej allihop!
Det är alltid lika lysande (tack Alex för det) att komma in - och se kommentarerna.
Ni är snälla, charmiga, kloka, eftertänksamma, härligt cyniska, sjukt roliga och bara helt fan-bloody-tastic!

Yes, jag överlevde gymmet. En timme - mestadels flyttandes runt bland maskinerna för att inte överträna dumma höfterna som får inflammation, eller dumma ryggen som går sönder.
Men ja. JAG GJORDE DET. IGEN!

Här följer nu ett våldsamt flämtande av en mycket stolt Nica som inte trodde att hon mäktade med något tillnärmelsevis så oerhört som att åka till gymmet en fjärde gång...
Ahum. Jag vet.
Det är inte mycket. Men - med mitt Mount Everest-tröskel-mönster så.
Och jag måste ju inse - och har insett vad det är som gäller.
Jag vet vad jag vill. Jag är fokuserad.
Och måste bekräfta detta med mig själv.
Ett nytt beslut varje dag.
Vad vill jag idag?
Vem är jag idag?
Är jag en människa som håller på att säcka ihop, mår piss, har ont och sover dåligt?
Eller är jag en människa som  - japp, har det ovanstående - men ändå gör någonting åt det - och som har en plan?

Jag vet vem jag är just nu.

Skrev en liten målbild. Nåt att ha framför sig. (ni Gudinnor vet...)
Det här är vad jag tänker mig, ser framför mig, när jag startar dagen, och tar ett nytt beslut. Tänker efter vart jag ska, kroppsligt och faktiskt också själsligt:

Jag vaknar mjukt, utvilad. Solen silar in genom gardinen. Katten trampar mjuk och uppmanande.
Slänger benen över sängkanten, lätt. Har inte ont. Är inte domnad eller stel. Andas utan astma.

Inget i vägen. Känner att magen är där den ska – och att låren inte fastnar i varandra för mycket.

Drar på mig älsklingsjeansen (dom som går på om -15 kg ;)) och en mjuk t-shirt.
Jeansen är lite för stora, men det är bara skönt.

Hjärtat känns lugnt och fint. Inte stressat, inte hoppigt.

Katten hoppar ner till nedervåningen, stannar halvvägs i trappen, jamar till:
- Kom då!...  och blinkar med gröngula ögon.

Jag släntrar ner för trappen, avslappnat, mjukt . Musklerna jobbar med mig.
Jag känner mig stark.
Ser mig i spegeln på väg ut i köket – jag är rufsig, sömnmosig - och jag ler.
Tar en kopp kaffe sittandes på kanten till trädäcket. Känner att dagen kommer att bli varm...