Easy does it!







onsdag 5 januari 2011

Jaha ja...

lite ute ur tunneln. Eller var jag nu varit.


Jo just det - jag hade lite jul här. Det gick bra. Jag var lite sjuk, men det skötte sig.

Juldagen minns jag knappt. Låg mest ner och tittade i väggen och på tv.

Annandagen krävde besök hos Svärmor flera mil bort. 73-årskalas, men jag diskade det mesta och var duktig flicka. Sen jobbade jag lite.

Sen satt jag i soffan och åt och drack.

Ja, nån dag till gjorde jag nog det.

Sen var lite prepp för nyårsfest hos bästa vännerna - 30 pers, tävlingar, storbild, "så mycket ännu bättre"-tävling med att arra om låtar och dessutom byta ut ord, Sudoku-tävling på tid, budgivningstävling - "hur mycket kostade huset i Täby?", Årtalstävling - "När kom denna mobiltelefon-modell ut"? Osv.

Det gick bra. Sonen blev lite full, mindre bra - men glad var han.

Vi fick skjuts hem till slut, efter att ha jagat taxi i timmar. Då var klockan halv sex på morgonen.

Sen satt jag säkert i två dagar till.

Tyngre än nånsin, tröttare än nånsin.

Ledighet - tja, jag vet inte. Får spunk. Blir totalt apatisk.

Jag vill ju vara ledig. Men fixar det inte.

Tappar rutiner - äter för mycket, sitter för mycket i soffan, dricker för mycket vin, tappar orken.

Gör inget. Vill inget.

Tonåringarna vänder på dygnet, är lagom sura,. Får panik över att jag inte hinner/kan/orkar vara en vettig förebild och mamma. Jag känner mig så extremt ensam i kampen om att fostra dom till vettiga, kärleksfulla varelser - att orka hålla på det jag sagt, att orka vara stark och bra och vettig (ni är säkert flera som känner igen er). Och så känner jag - om jag försvinner, vafan händer då?

Hur ska det gå? Tänk om jag blir sjuk? Tänk om jag inte orkar?



Härligt att vara behövd, men inte med en känsla av "kniven mot strupen". Måste ju känna att det inte havererar totalt om jag är borta. Men så känns det nu.

Nog gnällt.



Tack underbara ni för att ni fortfarande orkar klappa på mig, hojta till och skicka fina hälsningar.

Jag har läst - följt era liv. Bara inte orkat blogga eller kommentera.

Tror att jag är på banan igen. Nu är det varje dag som gäller. Rutiner. Och att se till att jag mår bra.

Jag gör en Ting.

Jag ska gå ner 20 kg.

2 är redan tagna. (och ja, jag var uppe i över 100 kg. HUNDRAJÄVLA KILO!)



Är så glad att ni är därute.

En jävlaranammapuss till er.

Nu måste Nicamonstret rycka upp sig. Nu ska jag vara på.



Luv

15 kommentarer:

  1. JA DU LEVER!
    Man behöver ju inte var så himla "på" hela tiden för jag tycker att man snubblar i gropar o svarta hål lite här och var utan någon som helt förvarning. TA EN DAG I TAGET NICA!
    Massa varma kramar

    SvaraRadera
  2. Ja, jisses vad trött jag blir av att vara "ledig".
    Har mest försökt fly undan mitt ansvar som en pedagogisk och kreativ mor och begravt mig i slösurfande, dumbloggande, gloende och vinpimplande.
    En våg!?
    Äger ingen men antar att den pekar en bit uppåt jämnfört med före julhelgen.
    Och lovet och ledigheten är inte slut än!
    Snart börjar livet, våren och året på riktigt igen, barnen och maken ska bara börja harva iväg på morgnarna igen först.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Hej!! Åh vad skönt att du hör av dig! Jag sover för mycket, dricker för mkt vin, blir apatisk, väger för mkt..Men vaddå?! Vi lever! HURRA!

    SvaraRadera
  4. Och jag förstår dig till hundra procent! Men vi fixar det, för att vi kan!

    SvaraRadera
  5. Appropå något annat så är min mailadress
    gafflan@live.se om du vill bli fejjanvän med mig. Maila mig så får du lite andra uppgifter. OM DU VILL ALLSÅ :D
    Kram

    SvaraRadera
  6. Usch vilken jobbig situation du hamnat i.

    Styrkekramar och glitterpepp i mängder ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  7. Och jag vet inte om jag lyckade trycka på fel knapp eller om vi lyckades bli fejankompisar? Hittar dig inte igen. :-( Men nu ska jag sova, leter vidare imorgon. Kram

    SvaraRadera
  8. Åh Nican...
    Är det jag som skrivit detta?
    Känner igen mig i mycket, förutom att jag har PP att dela mycket med.
    Vi får peppa varandra!
    Kram!

    SvaraRadera
  9. Käraste du! Här suddade jag ut präktiga saker som att du ska ta hand om dig, för det vet du, men det är lite svårt att få till det ibland. Livet glittrar inte hela tiden. Kram från mig också - och för det mesta överlever man tonåringar. Och dom lär sig mycket mer än dom låtsas om.

    SvaraRadera
  10. ♥ kramar om - alla kilona - med alla mina kilon - tänk när vi kan känna varandras revben när vi kramas :-P

    SvaraRadera
  11. Kram kram fina fina Nica!
    "Everything will be okay in the end. If it's not okay, then it's not the end."

    SvaraRadera
  12. Kära fina ni!
    Tack.
    Jomen - jag lever - och visst fasen är det det viktigaste!
    Det är det.
    Men också att leva det liv man har på bästa sätt.
    Men det ska jag ju göra nu.

    Åh, vad jag gillar er!
    Man är aldrig ensam.

    Magpussar i mängder!

    SvaraRadera
  13. Det låter som du är på rätt väg och du fixar det! Och kom ihåg att man inte behöver fixa allt.

    SvaraRadera

Va? Till mig? Några ord? Nämen äsch då - nu blir jag glad!