Tänk så det går, när man är nästan nöjd, tycker att man "kan det här nu".
Två kilo upp. Jag som inte ens är framme.
Skäms på mig. Men jag vet hur det har gått till, och då är det ju bara att göra tvärtom.
Jag får inte slappna av. Nånsin, tror jag. I alla fall måste jag väl åtminstone vara framme vid målvikt och ha ett litet "spann".
Det här duger inte.
Inte alls!
Nya tag. Nya krafter. JAG bestämmer.
Pöss på er.
Blir nog en aktiv bloggare någon gång igen - who knows.
Åh neeeeej tänkte jag när jag läste din rubrik, men duktiga du som erkände/insåg vartåt det barkade och vågade öppet stoppa det, bravo !
SvaraRaderaHar själv känt likadant många gånger, med ett par små pluskilon som resultat... och avskytt det...
Nya tag, du och jag ;-)
Sprang för första gången på sju evigheter igår, 4 km på (för min räknings skull) klena 27 minuter... och helt slut efter... men det gjordes i alla fall...
kram
Jag önskar vi hade Itrim här.... PÖSS fina! <3
SvaraRaderaDu kan ju det här nu så kör bara!
SvaraRaderaMan lär sig. Så är det. Och jag kan aldrig sluta tänka på att allt det som stoppas in räknas. Ibland hoppas jag att det ska vara annorlunda, men icke.
SvaraRaderaVi fortsätter kämpa. Heja dig!
Heja heja, det klarar du säkert. Jag håller tummarna!
SvaraRaderaBra uppmärksammat Nica! :) påt igen!
SvaraRaderaBra jobbat! Ett steg bak är shittisame så länge det fortfarande går två steg fram! :)
SvaraRaderaKul att du hittade mig, hela 4 unika besökare idag, och du är en av dem! :D
Kram!