Livet spinner vidare...

...det stannar aldrig upp. Även om bloggen gör det.
Förutom att ha gått upp lite mer än de två kilo  som gjorde mig förbannad har jag försökt ha semester. Eller "Hemester" som jag plägar att kalla det.
Svårt. Inihelvete svårt. Ja, jag jobbar inte så mycket, så jag, jag borde känna mig ledig. Men jag är ju hemma. Och jag jobbar ju, även om det inte är varje dag. Har än så länge inte råd att "säga upp juli" jobb-mässigt.
Men, men. Har tagit mig igenom flera avsnitt på TV4, dubbat märkliga saker, gjort tv-spel. Sett på när sonen haft en underbar kille här i tre veckor från Georgia. Så kul att båda mina barn har kontakter över världen. Och vänner som blir än bättre när man faktiskt ses.
Sen kom och gick både avskedskonserter och nervösa gymnasieantagningsprov.
Men dottern kom in. En av 300 sökande till åtta platser på spetsmusikutbildningen på Södra Latin. Nervöst var ordet, sa Bull. Lite Sweet Sixteen-fest hade vi också här hemma. Och så blev sonen 20 år. Med fest.
Jag diskar fortfarande. Och så kom Paula, från Spanien hit, och har bott en vecka. Och i morgon bitti åker Dotera och en kompis till henn för att stanna lika länge.
Och i övermorgon kommer nästa vän. Fast då är det min och Sambolitens goda vän från Luleå. Då har vi två "festspelningar" som det ska repas till.
Träningen? Gått åt helvete. Men jag skyller på min raraste, underbara V, som höll på att bli blind på ena ögat mitt i allt. Otroligt jobbigt, men än så länge har hon synen kvar (om än skruvad och mycket sämre) . Och jag kan inte skylla på nån. Inte nån alls.
Jag ska ta nya tag. Fyller ju 50 nästa år, och planerar en stor, mullig fest. Och då vill man inte vara mullig längre.
Har ca 10 kilo kvar. Men ungefär 8 månader på mig.
Sen, tja. Sen är det ju tjejmilen den 7 september. Alla jag har släpat med mig tränar jättefint. Utom jag. Jag tränar inte alls. Jag har semester. Bäääh!
Men jag får i alla fall 7 dagars semester i ett sträck i år. Åker med min underbara mamma på en träningsresa till Spanien den 16 september.

Hörni? Jag läser er. Kommenterar sparsamt. Och bloggar lika ofta som en igelkott med skavsår och taggeksem.
Men jag finns. Och .... I love you, Cyberdarlings!!