Helgen i smått... och stort!

Fredagen började med riggning av PA - soundcheck, fast utan alla musiker. Lite knepigt, men Samboliten lade mycket tid på just soundet. Det är inte alltid man har tid. Dock tog det liiite för lång tid. Och jag hade ätit liiiite för dåligt. Och när man är hemma klockan 21.30 en  fredagkväll, trött som en örn - och vet vad som väntar blir man lite grinig, tror jag. :) - Sen sover jag ju som en byfåne, så natten blev, tja, ska vi säga -kort.
På lördag morgon hämtades jag av underbara Benckert. Tjugo i nio. Och sen - var det improvisationsteater som gällde. Martin Geijer - ställer upp för andra gången för vårt gäng.  Med oss fick vi också Pernilla Parszyk - Comhem-Judith. Vi har träffats några gånger - men nu fick jag den ljuvliga äran att lära känna och spela med den här underbara, knäppa och kreativa kärleksfulla människan!
I vårt gäng har vi känt varandra i mellan 10 och 20 år. Några av dom har jag delat scen med, några inte. Men den trygghet som skapas och det som händer när vi leker och improviserar ger rikedom.  Vi har gått igenom allt från kroppsspråk, till Storytelling, hög-lågstatus, plattformsetablering - skrivmaskinen - åla som illrar, katter, var elaka, snälla, lekt väntrum, brottats med inre känslor. Allt!

Detta är nåt av det roligaste som finns. Och då menar jag inte att man måste vara skådis. Det här borde alla prova på. Det utmanar, berikar - och gör att man skrattar så man gråter så många gånger per dag, att man blir alldeles utmattad av skratt. En så härlig känsla.

Hem lördag - klockan 18 typ. Äta lite, förbereda texter, titta låtlista, hitta scenkläder (jomen, tjena) och göra sig snygg (ännu mera tjena!).  Sen ut till gig - med två musiker på bas och trummor, bandets hjärta - som vi inte spelat med på ja, den ena två år - den andra kanske fem år.
Men så bra det gick. Men på slutet fungerade varken hjärna eller annat. Dock gick det att sjunga.
Packa ner högtalare, mickar, mickhållare, stativ, förstärkare, sladdar, ljus, el - Ja, ett helt PA för sju personer, plus ljus för 150 pers.... Hemma  - som ni vet vid halv fyra. Totalt slut. Upprymd - och dödstrött samtidigt...

Upp efter 3,5 timmas sömn.  Till mer impro. Guuud va trött jag var - men jag ville inte missa det för en sekund. Och nånstans var det jättebra att vara jättetrött. Hjärnan lägger av  - och primalhuvudet skruvas på. Man släpper kontrollen, kan bara vara - bara göra. Och det är lite det som impro går ut på. Lägg bort kontrollbehov, lägg bort prestationsångest, lägg bort vara snygg, göra bra, vara fiffig, rolig och intelligent. Bara. Gör.

Så måndagen blev en återhämtningsdag. Både bra och dåligt. Men ja, jag var glad att jag inte hade jobb. För jag behövde sova. Vara. Och bara ligga i soffan.
Mufs.


Är så glad över mina vänner - och över helgen. Det lyfter mig!
Ni lyfter mig också. Mycket!!