50 minuter...

blev det.
Jag ska bara göra 40 min. Eller egentligen 30 minuter - eftersom jag hade feber i såpass många dagar.
Men idag gick kroppen på nåt sätt av sig själv  - och jag lovade mig själv minst 1 mil på cykeln med det motstånd som var - och när jag sen äntrade löpbandet och började gå (ja, springer gör jag inte än - på länge :) så blev det plötsligt en halvtimme i stället. För att jag ville. För att det gick.
Kan inte säga att jag direkt ser fram emot min PT-timme i morgon. För allt försenades med en vecka. Och jag gissar att vi ska mäta om nu. Och se om några framsteg gjorts mot första gången.
Nå. Det här är en process som får ta tid. Har det tagit mig nästan 50 år att bli så i så här dålig form, att gå upp 20 kg och tappa livsgnistan - så får det väl ta mer än några månader att komma tillbaka.
(ja, visserligen hade jag några formtoppar - typ träna med glädje 4-6 dagar i veckan och väga 25 kilo mindre) Men min huvudsakliga livshistoria är - lätt, till rätt överviktig och mycket otränad.

Ser fram emot att möta den Nica som kliver ut ur "garderoben" i sommar. Och tänkte först skriva:
-Åh, hoppas det går bra!
Men inser att det inte är det det beror på. Det finns ingen utomstående som kan se till att det går bra. Det beror inte på om jag är lång eller kort. Eller hur vädret är. Eller om jag är rik eller fattig (nåja - han kostar lite i timmen - men med maten planerad tjänar jag in det hundra gånger om) - allt beror på mig!
På vad jag vill. På vad jag gör.
Ett stort ansvar. Fast vet ni? Det är ju mest en kraft. En kraft!
För om jag vill! Då blir det så! Det är BARA jag som bestämmer.
Ingen annan. Inga yttre omständigheter. Om jag vill träna. Då blir det så. Om jag vill äta rätt. Då blir det så.
Shit!
Vilken kraft! DET ÄR JAG SOM BESTÄMMER!

Hade ju varit mycket värre om jag hade varit beroende av någon annan. Eller av om det snöade eller inte. Eller om jag bara hade varit 50 cm kortare, eller om det hade varit i oktober i stället för i mars.
Allt ligger i min hand. Jag väljer vad jag stoppar i mig. Jag väljer hur jag tränar.
JAG BESTÄMMER.

Jamen, då bestämmer jag mig.
Jag ska bli en Nica som mår mycket, mycket bättre! Som orkar, som blir på bättre humör, som vill utveckla sig - förverkliga drömmar.
Och det enda det hänger på är jag själv. Och jag - jag bestämmer över mig själv.
Coolt va?
Fattar ni! Vilken inneboende kraft vi har - alla vi människor! Och ja, jag vet att det är tungt ibland. Tro mig. Och det finns alltid hinder att snubbla på. Men till syvende og sist:
Kraften finns hos mig.

Oj. Lät jag som en nyfrälst käcking nu? Hehe. Mycket möjligt. Men jag rider på vågen när den finns.
Och det känns otroligt skönt att jag kan säga så här när jag ändå tappade en hel vecka av träning och fokus.
För jag har bara en väg. Min väg. Min väg till att må bättre.

Vad sade ni?
Att jag hävdat att det här inte skulle bli en tränings- eller bantningsblogg?

Nämen - det är det inte heller! :)
Lovar att återkomma i morgon med heeeelt andra saker. (och en liten rapport från PT-timmen... bara för att ni så gärna vill :)

Åh, hörni. Jag är fet - jag är otränad.
Men - jag är just nu i fullt samförstånd med vad jag kan åstadkomma.
För JAG BESTÄMMER.

Nu slutar tanten skrika med versaler - och ägnar sig åt att skriva ner anteckningar från det 2,5 timmar långa föräldramötet.
Tjoho! Och Älsk!