På väg mot ljusterö - med underbara vänner.

Och båda barnen borta på eget håll. Märkligt, är det här nåt man
ska vänja sig vid? Och hur gör man det?
Har för övrigt hulkat mig igenom bröllopet - går inte att värja
sig! Shit, dom är kära - på riktigt! Inte utan att man blir avis.