En tanke...

En av mina bästa vänner har en dotter med Downs syndrom.
Våra döttrar föddes samtidigt.
Ser så mycket intolerans överallt. Blir lite trött...
Varför kan vi inte bara se varandra som människor, som varelser, som andra vi ska leva tillsammans med?
Vi är ju alla här...
Vem är det egentligen som är funktionshandikappad....?
Delar med mig av lite funderingar.
Eller snarare några (många ) ord jag skrivit ...

Kvinnan närmar sig snabbt mannen på hållplatsen. Lite tultigt går hon, det märks att det är något som inte är som det ska med henne.

Mannen inne i glaskuren klädd i lodenrock, tyrolerhatt och praktiska skinnhandskar sitter på en bänk och väntar. Göteborgsposten ligger uppslaget i knäet och han verkar djupt försjunken i en artikel om börsutvecklingen i Japan.

- Hej!

Hon pratar högt. Hon är väldigt glad.

Mannen noterar att hon pratat – men tar inte upp tråden, han konstaterar att den här människan känner han inte.

-Hejhej! Du läser du!

Återigen detta höga tonfall, detta opassande sätt att behandla främlingar.
Mannen suckar, och tidningsbladet vänds med en liten irriterad snärt.

- Är det nåt kul du läser?

Nu kan han inte ignorera henne längre. Han tittar upp.

- Nej.

Sådär, nu borde hon vara avpolleterad. Herregud, ser inte människan att jag sitter och läser, tänker han.

Kvinnan puttar plötsligt till honom på axeln, och flinar stort – orden kommer ut som en enda lång orm.

- Hehe, varför läser du då’ra? Vet du, i dag såg vi ekorrar när vi var i parken med dagcentret. Jag går på Angereds dagcenter, dom är jättesnälla där!

- Jasså. Så fint.

Den avmätta stämman försöker klippa av hennes långa ordorm. Han låter inte otrevlig, bara normalt avvisande, tycker han själv.

- Ekorrar är så himla, himla söta. Man vill liksom klappa dom fast det får man inte säger Inger, hon är min resursperson, Inger.
Inger är också väldigt söt,  -fast hon är ju ingen ekorre heller!!

Gapskrattet spottas ut över mannen på bänken. Han känner sig blöt, irriterad och kämpar för att inte blir arg.

-Jösses, har människan ingen social kompetens?, mumlar han lite tyst.

Hon lägger handen på hans axel.

Mannen rycker till beröringen och säger lugnt, men bestämt:

- Varför gör du sådär?

Kvinnan tittar på honom, leendet slocknar. Med rynkade ögonbryn sträcker hon ut handen och styrker över hans rockärm och säger lite sorgset.

- Jag tyckte att du såg lite ut som du hade tråkigt. Har du det?

Mannen rycker åter till. Vad håller människan på med?, morrar han inom sig. Tänk att såna där mongoloida får vara ute hursomhelst.

- Du kanske är ledsen för att någon har dött – är du det?

Han öppnar munnen för att svara, men det kommer inga ord.

Kvinnan lyser återigen upp och säger högt:

- Alla dör! Det vet jag för det har Inger sagt. Fast inte än.
Jag ska inte dö än. Jag ska leva till jag är minst hundra år gammal om jag kan det, och det kan man om man inte äter för mycket fet mat och har tråkigt säger Inger. Har du tråkigt?

- Eh.. nej.
 Han undrar varför han svarar denna debila varelse. Men han kan liksom inte låta bli.

- Jag har inte tråkigt. Jag har roligt. Fast ibland har jag tråkigt och det är när jag blir arg och inte kan bli glad igen.
Och när jag förstår att jag inte kan ha så många vänner som alla andra har.
Alla vill inte leka med mig, säger Inger. Men hon vill alltid leka med mig, Inger. Det är min resurs Inger, hon är jättesnäll. Och hon är inte död. Inte än.
Varför säger du ingenting?

Mannen öppnar återigen munnen, men hittar inget vettigt att säga. Det är som om hans vanliga ord tagit slut, eller tappat kraft. Dom kan inte slåss mot den här svadan. Dom gör ingen nytta. Tills slut säger han tyst:

- Jag vet inte.

- Du kanske har ont i halsen?
Det hade jag en gång och då gjorde det ont att prata och jag fick gå till doktorn med Inger och det ville jag inte så jag bråkade och blev sådär arg och nästan slog doktorn. Fast Inger blev inte arg då heller. Kanske doktorn blev lite arg, för jag fick inte nåt bokmärke som tandläkaren brukar ge mig. Fast han är ju doktorn till tänderna och inte till halsen. Fast tänderna sitter i halsen tycker jag – tycker inte du det?

Nu vinner hon. Mannen på bänken ler. Stort. Han skakar på huvudet och vet inte riktigt hur han ska göra, men säger:

- Tja, jo. Det har du nog rätt i. Tänderna sitter i alla fall väldigt nära.

-
 Jag är vuxen nu så jag tappar inte fler tänder, säger min resurs Inger.
Har du nån lös tand? Hon ser frågande på honom.

- Nej du, det var länge sedan jag har nån lös tand. Fast jag minns att jag tyckte att det var spännande och lite läskigt.

Hon ler
- Spöken är läskiga tycker jag. Fast dom inte finns. Har du nån hund?

Nu kommer spårvagnen. Han börjar gå mot vagnen och både vill och inte vill att hon ska gå in i samma som han. Men hon sitter kvar på hans bänk.

Lätt tvekande ropar han
- Ska du inte med?!

En vantklädd han höjs i luften från kuren, och hon ropar:

- Nej. Jag är bara på en promenad. Hälsa hunden och sköt om halsen. Hejdå!!