Easy does it!







torsdag 13 maj 2010

Att bli gammal....

ja... hur ska det bli.
Jag  tänker lite....
Skriver lite...

Och som vanligt är det inte flickan i filmen som medverkar :)

Först hade hon lagt glasögonen ifrån sig i bilen, sen på matbordet och en gång hade hon gått så långt i sin vimsighet att hon lagt dom i kylen.


Och det är inte direkt det första stället man letar på. Men nu var de spårlöst försvunna igen.
Hopplöst att bli gammal, tänkte hon. Det börjar med glasögonen och slutar väl med att man glömmer namnen på sina barn.
Tänk att stå och ropa Ester till Amelia... Hur dumt skulle inte det låta?

Hon suckade och fick för sig att det var dags för en kopp kaffe.
Tofflorna klafsade mot golvet när hon gick den slitna linoleumrutten ut till köket.
Ett ostädat kaos som vanligt. Högar av odiskade koppar och fat trängdes runt vasken.
Gamla tidningar belamrade spisen och hotade att översvämma diskbänken också.

Hon rotade i skafferiet efter kaffeburken.
Var tusan fanns kaffet nu då?
En våg av ilska sköljde över henne och hon började systematiskt att kasta skafferiets innehåll på köksgolvet.

Pang! Där gick bulgurkornen.
Bom! Där sprack påsen med 3 kg ris.
Krasch! En stor burk inlagda gurkor spred en intensiv ättiksdoft över hela köket.

Inget kaffe. Inte nånstans.

Hon satte sig ner i sörjan som bildats på det rutiga golvet. Såg på medan riskornen åkte likt timmerstockar på älvar av gurkvatten.

Jag glömmer allt, tänkte hon. Snart har jag glömt att jag finns.

En lång stund satt hon. Tills det gjorde ont i baken av det hårda plastgolvet. Hon suckade och började långsamt att resa sig. En mödosam stigning, kroppen gjorde ont i den här åldern så fort man suttit still det allra minsta.

På väg upp höll hon sig i en kökslåda och hennes blick föll plötsligt på ett foto som ramlat ner bakom köksskåpen. Lång in låg den bland dammet och matresterna. Lätt äcklad stoppade hon in handen för att lyfta fram det. Vad i herrans namn var det för foto, och varför hade det hamnat där?

Hennes gamla kropp protesterade när hon åter satte sig ner. Dammet från köksgömman hade fastnat på hennes tröjärm och hon skakade den. Hon strök svetten ur pannan och upptäckte en metallisk bekantskap.
Glasögonen!
Dom satt uppskjutna i panna på henne. Ja, jisses. Som hon letat!

Praktiskt i alla fall, tänkte hon. Då lär hon kanske se vad fotot föreställer. Med en kladdig, darrig hand petade hon ner glasögonen på nästippen och studerade bilden.

En lång vacker kvinna, skrattande i solskenet, ståendes på en altan. Bakom kvinnan skymtade en man med ett vinglas i handen.

Plötsligt sköts hon bakåt i tiden - en väldig våg av dofter, minnen och känslor vällde över henne.

En majdag 2002. En överjordiskt vacker dag - fylld av björkskimmer, maskrosor och solglitter.
Sekunden efter bilden är tagen hade mannen lutat sig fram, lagt en stark arm om hennes midja och viskat i hennes öra:

- Du är min, Annica. Och jag älskar dig så djupt så att jag knappt förstår det själv.
De hade lämnat festen tidigt. Kört iväg till en skogsdunge och älskat i bilen.

Vilt, mjukt, svalt och hett på samma gång.

Efteråt hade hon tryckt ner elhissen på bilrutan med tårna och låtit fötterna glida ut genom fönstret. Och doften av uppvärmd jord, granskog och solgass letade sig in tillsammans med sval luft och fågelsång.

Hon återupplevde stunden där hon satt på köksgolvet. Förnam hans fingertoppar på hennes bröst och luftströmmen runt fötterna....

13 kommentarer:

  1. Sorgligt och vackert på samma gång.

    SvaraRadera
  2. Funderar på om ättestupan kommer införas igen om sisådär 30-40 år-♥-

    SvaraRadera
  3. Jag. Får. Inte. Luft.

    SvaraRadera
  4. Jahaja.
    Annars tyckte jag ju att du hade ett rackarns snyggt senilsnöre...

    SvaraRadera
  5. Så vackert att jag hisnar....

    Det går att återta en del. Passionen.... glädjen och magin i livet.

    SvaraRadera
  6. Nu har jag legat vaken halva natten och funderat över var kaffet fanns...

    SvaraRadera
  7. Jag undrade också vart kaffet tog vägen?

    SvaraRadera
  8. Men vad vackert och sorgset på samma gång. Hur lyckas du?

    Men jag undrar oxå över kaffet, trodde nästan det skulle vara med kortet bakom spisen. :P

    SvaraRadera
  9. Hon hittade den tomma kaffeburken under soffbordet i vardagsrummet...
    ;)

    SvaraRadera
  10. Så vackert skrivet Nica.
    Jag ryser.
    Ler. Å så en tår.
    Så klart.

    Tack.

    SvaraRadera
  11. Jag säger som andra - förfärligt och underbart.
    Du är duktig. Kram.

    SvaraRadera
  12. Härligt att få läsa dina ord, Nica!
    Du får dem att passa så fint ihop med varandra ...

    SvaraRadera

Va? Till mig? Några ord? Nämen äsch då - nu blir jag glad!