Min tilltro till människan har fått åter en push!
Den fick sig en törn först. Sonen och jag provade byxor. Hittade, tack å lov ett par efter ett minimum av letande. Betalade och satte oss för att fika. Då - fick sonen nåt desperat över blicken, - och älgade iväg, skrikandes:
- Jag glömde mobilen i provrummet!!
Ingen hade hittat den. Han kollade kassor, provrumsanvarig...
Sonen gråtfärdig, alla hans filmer, kontakter, inspelningar....
Nån hade uppenbarligen sett den och tänkt - Åh, en telefon, inte min. Men - jo, den tar jag....
Vi gick till Telenor, fick jättebra hjälp, - spärra kortet- få ett nytt SIM-kort -
Gå hem. Deppigt. Sonen tokledsen...
Sen ringde det.
Tack, du underbara människa - som hittade min sons mobil på garagegolvet i Täby C. Och som testade - letade och funderade ut att man kan prova att sätta in sitt eget SIMkort om mobilen är låst.
Och som hon sade: "Jomen, jag ringde till kontakten "Mamma"
Jag (å sonen) tackade hundra miljaders gånger.
Skickade sonen att hämta. Med en femhundring i ett vackert paket.
Hon vägrade ta emot hittelön. Så att hon hade barn. Och visst hur det var.....
Tack, TACK, Tack,TACK!!!
Karma. Folk.
Karma.
Jag säger bara det.
Nja, och så säger jag; Kärlek!
Så totalt underbart!
SvaraRaderaFan vad härligt!
SvaraRaderaÅh! Nu gråter jag en skvätt..
SvaraRaderaJag blir så jävla, jävla glad över att det finns hopp!
Tack fina Nica för att du delade med dig.
Känner också att det bränner i bröstet på mig. Kärleken är starkare än allt annat, även om man inte alltid märker hur utbredd den är. Den finns där, och om den lilla människan tar ansvar så kommer aldrig rädslan att ta fäste...
SvaraRaderaTack för en sådan historia denna morgon.
Usch, nu gråter jag också.
SvaraRadera